Stockholm Skateboard Collective startades i augusti 2014. Utan rädsla för att gå emot jantelagen klappar jag oss på axlarna för vad vi har åstadkommit.

Vi har inte nått våra mål ännu, långt därifrån men det bemötande vi fått från de personer vi mött som påverkar Stockholms stadsutveckling har överträffat våra förväntningar.

Vi är vana vid att göra våra egna projekt på våra egna villkor och har ibland svårt att förstå och hålla det tålamod vi måste för att få staden att anpassa sig efter oss.

En intressant del i detta är hur vissa är skeptiska till benämningen och målet med att skateanpassa staden utifrån tanken om att skateboard i sådana fall anpassar sig till samhället och sållar sig in i mängden. När vi i själva verket ser det som att det är dags för staden att anpassa sig efter oss.

Det kanske låter övermodigt men faktum är att det vi mött är snarare en förståelse och en önskan om att bevara befintliga spots och bygga nya i ny och befintlig stadsmiljö. Det vill säga, varken skateboardåkare eller så kallade civilister kommer att veta om det är ett fabricerat skatespot eller en del i befintlig arkitektur. På så sätt blir det i mina ögon fortfarande ett legitimt spot. Eller blir det ett ”fabricerat” spot om vi får reda på att det är byggt för att åka skateboard på när det används som befintlig arkitektur av övriga samhället? Är det detta många är rädda för? Att skateboard är en del av samhället? För det är vi oavsett om vi är en subkultur eller mainstreamkultur. Vi verkar i det samhälle vi lever i oavsett vi vill eller inte och samhället kommer att reagera när vi bryter de invanda mönstren av hur vi använder stadsmiljön.

Vill vi då att de stoppar eller stöttar oss? Stoppar de oss får vi svårare att åka i stadsmiljö och fortsätta att aktivera Stockholm som stad och bidra till att det blir en levande och aktiv stad. Om vi får dem att anpassa sig efter oss istället kan vi skapa en stad som lever på skateboard och vi kan nästintill nå den utopi jag drömde om som liten där Stockholm är en enda stor ”skateboardpark”.

Vi fortsätter vårt arbete med att få Stockholm att anpassa sig efter vad vi vill och vi hoppas att vi får ert stöd. Ensamma är vi svaga men tillsammans kan vi realisera drömmar.

Gott nytt år och låt oss tillsammans se till att 2016 blir året då vi får tillbaka Obsan.