Skateboardhistorien, ur en streetskatares synvinkel
Född på gatan – knuffad till parken
Skateboard är skapat av den moderna stadsmiljön. Precis som det finns skidåkning tack vare snön, surfing tack vare havsvågorna och giraffer tack vare savannen hade det knappast existerat någon skateboardåkning om det inte vore för uppkomsten av slät gatubeläggning. Skateboard är för evigt knutet till staden och vart än skateboard beger sig på upptäcktsfärd så klipps aldrig navelsträngen till den naturliga hemvisten på gatorna.
Några av de första fotografierna på skateboardåkning är tagna i New York på 50-talet. Unga människor kryssandes längs parkgator på vingliga små brädor. Fascinationen var det inget fel på men utrustningen höll inte samma mått. Hjulen var gjorda av metall eller keramiska material och kullagren var inte tillräckligt utvecklade för att klara påfrestningarna. Därav en mycket tidig död för den nya urbana hobbyn.
Skateboardåkningens återkomst på 1970-talet är helt och hållet kopplad till uppkomsten av uretanhjulet. Än idag tillverkas skateboardhjul av detta oljebaserade plastmaterial och de snabba greppiga hjulen fick skateboard att ta sig till platser ingen kunnat drömma om, till och med uppför de vertikala väggarna i tomma swimmingpooler.
Utrustningen förbättrades alltså och skateboard blomstrade, men något gick fel igen. Samhället drabbades av moralpanik över den otyglade leksaken. Här i Sverige dömdes skateboard ut som livsfarligt och moraliskt förkastligt och i Stockholm gjordes skateboardåkning olagligt på allmän plats ungefär samtidigt som skateboardkulturen landade här.
Dessutom var skateboardåkandets anpassningsförmåga till olika miljöer inte alls utforskad och den gängse uppfattningen var att det behövdes specialbyggda skateboardbanor. Mycket pengar investerades i rampbaserade skateparker som stängdes eller revs inom några år på grund av undermålig design och en allmänt mindre populär skateboardkultur.
Tidig skateboardåkning
Vert vs. Flat
Samhällets motstånd och en skateboardåkningens ännu outvecklade anpassningsförmåga fick skateboard att försvinna ur omvärldens synfält under det tidiga 80-talet. Utan skateparker och med det mesta av stadsmiljön ännu otillgänglig för skateboardåkning drog sig skateboardåkarna undan till hembyggda träramper eller markbaserad freestyleåkning.
Åkningen i vertikala träramper utvecklades snabbt och blev snart spektakulär nog att dra till sig omvärldens intresse. Mot mitten av 80-talet började skateboardindustrin återhämta sig och dess affischnamn var rampproffsen som flög ouppnåeligt högt i luften medanfreestyleåkarna kämpade vidare med sina mindre ögonfägnande manövrar nere på marken.
Men denna enkla uppdelning mellan de dyrkade rampproffsen och de hånade freestyleåkarna skulle snart bli mer komplicerad desto mindre av 80-talet som återstod.
1982 uppfann nämligen freestyleåkaren Rodney Mullen det allra viktigaste skateboardtricket någonsin: ollie på marken. Ollie var ursprungligen ett ramptrick uppfunnet av Alan ”Ollie” Gelfand 1976 men det var när Mullen listade ut hur han kunde få sin skateboard att hoppa upp från marken som skateboardåkningens framtid ändrades på allvar.
Ett fåtal unga skateboardåkare från Kalifornien med ena foten i ramp och den andra i freestyle lärde sig snart bemästra ollien till den grad att de snart kunde börja härma populära ramptrick som grinds, slides och airs – fast utanför sina egna hem – på bänkar, väggar, trottoarkanter och sluttande plan! Tack vare ollien höll staden på att förvandlas till en enda stor skatepark, obegränsad och helt gratis för alla som var villiga att lära sig den nödvändiga tekniken.
Återtåget till gatorna
Det sena 80-talets streetrevolution är den viktigaste förändringen i skateboardhistorien. Den var ostoppbar och skulle visa sig lika skoningslös som nödvändig för skateboardkulturens överlevnad. De firade rampproffsen gick från rockstjärnestatus och miljoner på kontot till ingenting över en natt. Lika illa gick det för skateboardindustrins dominanter. Alldeles för stora och klumpiga för att hänga med i tidens radikala svängningar gick de i konkurs på nolltid och fick se sig ersatta av nya smarta och små företag som fokuserade enbart på streetåkning och de nya unga streettalangerna.
Återerövringen av gatorna som skateboardåkningens naturliga hem var verkligen en folkets revolution med de ledande pionjärerna rullandes sida med sida med kreti och pleti. Aldrig mer skulle skatare behöva känna någon som ägde en ramp eller betala inträde till en skatepark och inte heller behövdes några stora klumpiga skydd längre. Skateboard var tillbaka där det började, där alla kunde göra det, hur de ville, på gatorna, torgen och skolgårdarna, och vi har fram till idag inte sett slutet på streetskatingens möjligheter.
Streetrevolutionen och streetskatingens påföljande ledarposition var inte något övergående. Friheten och lättillgängligheten har gjort street till den överlägset populäraste formen av skateboardåkning från 80-talets slut och fram till idag. Även om det idag byggs många rampdominerade parker så väljer ändå en stor majoritet av alla skejtare att åka street och skatebaordmedia fokuserar fortfarande hårt på vad som händer på gatorna.
Sedan streetrevolution har skateboard inte dött, falnat eller dragit sig undan som fallet har varit flera gånger dessförinnan. Sedan street har skateboard vuxit stadigt och visar inte några tecken på att sluta växa heller.
Love Park i Philadelphia
Streetplazans betydelse
Sedan 90-talets början har skateboardkulturen varit centrerad kring vissa ”main spots” med sina lokala hjältar. Från Love Park och ”Embarcadero” i USA till ”MACBA” och ”Obsan” i Stockholm – dessa ”spots” eller ”plazor”, inte på det minsta sätt utformade med skateboardåkning i åtanke, har låtit skateboardåkare träna och umgås på det mest naturliga vis. Dessa ställens popularitet, status och viktiga roll i skateboardutvecklingen talar för sig själv, dessa typer av ställen är vad de flesta skateboardåkare drömmer om.
Dessa plazor delar ett fåtal grundläggande drag som än idag gäller för ett perfekt skateställe:
• Stora öppna ytor av plan mark
• Vinkelräta block och kanter i olika höjder
Givetvis finns det inga begränsningar för vilken terräng som är möjlig att åka skateboard på och gränserna för detta flyttas dagligen – men ändå är den grundläggande plazautformningen en evig lockelse för skateboardåkare. Om en bra plaza poppar upp i en stad blir staden inom kort ett nav i skateboardvärlden. Till exempel, när det bestämdes att skateboardåkning skulle vara tillåtet utanför moderna museet i Barcelona – MACBA – blev Barcelona inom kort världens skateboardhuvudstad. Tusentals skateboardturister och skateboardimmigranter myllrade in i staden för att åka på MACBA-plazan och för att undersöka åkmöjligheterna i resten av staden och de förde med sig liv, mångfald och ekonomisk förtjänst till alla delar av densamma.
Embarcadero i San Francisco
Streetparadoxen
Oturligt nog för skateboardåkare så har inte alla städer samma arkitektur och stadsplanering som San Francisco, Los Angeles eller Barcelona. Stockholm är till exempel på många vis en både stor och modern stad men den har ändå inte de möjligheter för streetskating som borde följa därav. Arkitektoniska traditioner och ett bistert klimat har verkligen inte gjort Stockholms streetskatare bortskämda.
Men man skulle väl kunna tro att de cirka 100 miljoner kronor som spenderats på skateparker i Stockholmsområdet de senaste tio åren skulle ha rådit bot på detta? Tyvärr är svaret nej.
Faktum är att ungefär 50 procent av vad som byggts hittills är rena ramp- och bowlmiljöer och den andra hälften är en blandning av ramp och street som de flesta streetskatare inte önskar sig.
I Stockholm Skatepark, stadens enda inomhuspark, är den större av parkens två lokaler avsedd för rampåkning medan den mindre är avsedd för streetåkning, trots att streetlokalen används av minst dubbelt så många skateboardåkare på daglig basis.
När mäktiga Highvalley Skateworld i Högdalen slog upp portarna år 2012 fanns det inte någon streetmiljö alls i den enorma parken som kostat 33 miljoner kronor att uppföra.
Men hur blev det på det här sättet? Från Stockolm Skateboard Collectives sida tror vi inte på någon ondskefull konspiration mot streetskejtarna. Vad vi tror är att det saknas samma sak som oftast saknas när saker blir fel – kunskap. Människorna som jobbar med design av skateparker och att få loss pengar till skateparker verkar ha missat ganska mycket av vad som har hänt inom skateboard de senaste 25 åren. De stora öppna ytorna med kantstenar som skejtare har längtat efter sedan 1990 lyser fortfarande nästan helt med sin frånvaro, vilket är anledningen till att så många av Stockholms skateboardåkare fortfarande väljer att åka i ”Obsan” med dess stora fina ytor men närmast oskatebara kanter, hellre än att åka i de nya betongskateparkerna.
Men Stockholm Skateboard Collective står redo att hjälpa till. När det kommer till utformning av skateparker har vi designern av de små men populära plaza-liknande parkerna i Humlegården, Bredäng och Södertälje i vår styrelse.
Vi för också en dialog med Stockholms stad och hjälper arkitekter och stadsplanerare att förstå värdet av skateboard i staden och hur de kan arbeta för att göra Stockholm till en mer skateboardvänlig plats.
P.S. Tro nu inte att Stockholm Skateboard Collective är en klubb för ramphatare. Vi har alla den största respekt för rampåkning av alla de slag och de flesta av oss åker ramp på daglig basis. Vi vill bara höja kunskapsnivån och hjälpa till så att de resurser som sätts av till skateboard används på ett mer demokratiskt sätt i framtiden.